Det var inte så här vår sommar skulle bli.
Vi skulle ju äntligen få njuta av lite lugn och kvalitetstid tillsammans. Du skulle få komma igång och göra det du älskade efter en lång mammaledighet.
Så blir det inte denna sommaren.
Det blir ingen sommar alls – inte för dig och knapp inte för mig.
Ett alldeles förfärligt chockerande och akut sjukdomsförlopp tog dig ifrån mig. Men inte bara mig utan din lilla tös som väntade hemma på att du skulle komma tillbaka, å dina hundkompisar som du månade om.
Du har lämnat ett fruktansvärt stort tomrum efter dig på vår arbetsplats där du har haft en stor roll såsom varande ”fotbollskompisen”, ”manglerskan”, ”bulldozern”. Du var verkligen din pappas dotter, han hade ju samma epiteter. Du skulle ju snart komma tillbaka efter din ”mammaledighet” och som du var efterlängtad.
Hur ska jag kunna förklara? Varför blev det på detta viset?
Inte ens våra superduktiga veterinärer kan förstå eller ge mig en förklaring.
Det gick helt enkelt inte att rädda dig, trots intensiva och omfattande insatser, och du fick somna in i min famn efter endast ett par timmars dramatiskt sjukdomsförlopp.
Ensam fick jag åka hem till vår lilla tös – Hope – kunde hon fått ett bättre namn?
Saknaden efter dina aningen klumpiga ömhetsbetygelser och ditt fasta tag om min underarm i en ömsint, om än ibland aningen hårdhänt, kärleksförklaring är enorm.
Faktiskt obeskrivlig.
Ibland vill jag skrika rakt ut – som Mattis gjorde i sagan om Ronja Rövardotter, när hans älskade Skalle-Per dog. DU FATTAS MIG!
Å nog fattas du alltid. Den sista av mina Boy-barn och så mycket lik din pappa.
På något sätt en dubbel sorg att mista även honom om igen. Du har varit en stor personlighet och en alldeles fantastisk mamma till dina valpar. En av de mest omsorgsfulla och kärleksfulla.
Till din grav är en vacker ros inhandlad- precis som alla de andra saknade så får du en alldeles egen ros. En som har en del symbolik med dig.
Din ros heter Astrid Lindgren för det finns – eller fanns – så mycket av hennes olika figurer i dig.
Om du inte ville göra någonting – så var det inte alltid du gjorde det utan du hittade en egen väg, precis som Lotta på Bråkmakargatan.
Du var kavat som lilla Kajsa, inte rädd för något.
Modig och framåt som Pippi – det fanns liksom inga som helst hinder för dig.
Tuff och robust som Karlsson på taket, men också samma vilja att vara i centrum – alltid.
Klurig som Kalle Blomquist – du gav dig aldrig på en apport. Fanns det ingen väg in i ett björnbärssnår så gjorde du din egen.
Det kärleksfulla och omsorgsfulla mödraskapet från Madickens och Saltkråkans världar – din hängivenhet i valplådan och perioden efteråt var alltid lika rörande att se. Nu äntligen skulle vi ju ha en egen tös kvar tillsammans…
Å så det otroligt sorgliga och smärtsamma från Bröderna Lejonhjärta, som också har ett sorgligt slut. Du togs ifrån mig, så abrupt och så absolut oväntat.
Älskade Molly – Voffor blev det på detta viset?
DU FATTAS MIG!
TACK för all du gett mig och alla andra genom alldeles för få år.
Vi ses i Nangilima.
