STÖVARSJUKA eller det dödliga axet

Helvetets jävla sjukdom

Så var det dags igen – femte gången för min del.
För vilken gång i ordningen som jag är i närkontakt med sjukdomen vet jag inte. Varje år sedan den första artikel jag skrev om tillståndet publicerades i JSK-Nytt har jag kontaktats av förtivlade hundägare, men även veterinärkliniker som önskar veta mer.
Så okänd är sjukdomen. Och lömskt. Och dödlig….

Alla vill såklart veta hur man vet att det är stövarsjukan. Vilka symtom börjar det med? Hur utvecklar sig sjukdomen? Hur ska den behandlas?

Stövarsjuka kallas, hos de veterinärer som känner till sjukdomen, för migrerande ax. Alltså ett ax av gräs eller annan vegetation, som inhalerats och kommit in i hundens luftvägar och/ eller lungor. Här ska inget annat än syre och gammal utandningsluft finnas, så en inflammatorisk process är en reaktion på att något inte är rätt med luftvägarna. Kroppen vill också göra sig av med axet, varför en migrering – vandring – av axet börjar. Det kan försöka vandra ut genom lungorna via bölder på kroppen, eller så fastnar det i lungvävnaden och ger upphov till sår och ärrbildning.

MEN problem nummer ett – när hunden visar tecken på lunginflammation, då är stövarsjukan redan igång.

Så hur har jag upptäckt mina hundars tillstånd? Ja inte en enda av de fem hundarna har haft samma debutsymtom. Därför skrev jag artikel nummer 2 till JSK-Nytt – Lär känna din hund – som handlar om att så tidigt som möjligt identifiera att hunden inte mår bra. När det gäller stövarsjuka handlar det inte ens om dagar mellan symtomdebut och eventuell dödlig utgång.

Hund nr 1 (Lina); Debutsymtom: uppenbar trötthet efter jakt. Slö. Tungandad. Satt upp i sin säng och lutade sig mot en vägg istället för att lägga sig ner. Man såg att hon hade det jobbigt med att andas. En böld på bröstkorgsväggen växte sig större och större. Feber. När jag sökte veterinär för slöhet och feber så upptäcktes lunginflammation, vilket hon behandlades för. Jag påvisade bölden, men den lade man ingen större vikt vid. Lunginflammationen var viktigare.
Med facit i hand var detta alldeles tokigt då lunginflammation behandlas med ett antibiotikum och bölden, som var full av var och ax, som vandrat ut från lungan, skulle behandlats med ytterligare ett annat.
Först ett par veckor efter att bölden uppenbarat sig och då var så stor att den utåt sett liknade en halv fotboll, så öppnades den upp på operation. Bölden var då lika stor inåt och hade fått ena lungan att kollapsa.
Lina överlevde men var endast en hårsmån från döden. Ingen av veterinärerna på det stora djursjukhuset kände till sjukdomen.
Hon behandlades med ett antal olika antibiotika under flera månader och blev helt frisk.

Hund nr 2 (Boy): Debutsymtom: Började tappa i vikt och orkade inte så mycket som vanligt på jakt. Harklade sig efter ansträngning. Misstanke om kennelhosta, men efter feber på 40 grader togs crp (blodprov för att se om hunden har en infektion) och skyhöga värden uppmättes. Lungröntgen visade lunginflammation och jag blev direkt misstänksam. Ingen böld fanns dock att upptäcka. Sedvanlig lunginflammationsbehandling startade och efter ca 1 vecka kom bölden, denna gång på bröstkorgens ovansida mot ryggslutet.

Jag hade turen att träffa en veterinär som trodde på mig och kollade upp Linas journal. Kraftig antibiotika sattes in samt antiinflammatorisk medicin. Boy blev bättre, men inte helt bra.
Bölden blev aningen mindre, men försvann inte. Lunginflammationen följdes upp med kontrollröntgen varannan vecka, och efter två månader behövdes all antibiotika bytas ut och två starka preparat sattes in. Bölden försvann, orken kom tillbaka och Boy blev helt återställd.

Hund nr 3 (Etta): Debutsymtom: Blev plötsligt knalldålig med hög feber och frossa. Hade tappat i vikt, men vi var mitt uppe i full jaktsäsong, så det var inte så konstigt. När jag tänkte tillbaka fanns det dock redan ett antal varningstecken som jag missat: Hon hade ändrat sitt ätbeteende, åt långsamt och gick inte fram till maten som hon brukade, rörde sig aningen stelare (ofta tecken på smärta). En spaniel är dock så full av vilja att vara till lags att när jag väl bad om något så gjorde hon sitt yttersta.

Ett par veckor tidigare hade Etta behandlats för en otäck ögonskada med massor av små fröer (och ax) som kommit in bakom själva ögonkroppen. Hon opererades för detta och behandlades med antibiotika. När så lunginflammation konstaterades så kopplade jag det direkt till stövarsjuka, men inte veterinären.

Vanlig penicillin sattes in (vetrimoxin) men hon blev inte bättre, snarare förvärrades tillståndet och febern kröp upp till 41 grader. Hon låg i min säng och skakade och blev mindre och mindre på bara två dygn. Åkte in till ett större djursjukhus där man helt sonika satte ut behandlingen för att kunna ställa en ny diagnos. Detta var det största misstaget – ingen medicinering och en sjusärdeles uppblossande stövarsjuka. Vi var dock helt oeniga om diagnosen. Veterinären vill ha det till lungcancer.

Man gjorde en mängd undersökningar och fann bara fler och fler tecken på för mig tydlig stövarsjuka. Lungsäcken på ena sidan fylldes med vätska och hela Etta svullnade upp. Hon behandlades med cortison i hög dos, men fortfarande ingen antibiotika eftersom man inte kunde ställda diagnos. Detta kom att bli hennes död, men först efter flera månader.
När jag kämpat för att de åtminstone skulle prova antibiotika var det försent och dessutom sattes alltför ”snällt ” preparat in.

Hur vet jag då detta? Jo för att endast ett år senare drabbades hund nr 4 Solo.
Debutsymtomen var i hans fall nedsatt aptit och förändrat ätbeteende, precis som Etta. Han rörde sig annorlunda och var inte alls ”på hugget”. Jag tyckte att jag hörde honom harkla sig vid ett par tillfällen.

Jag åkte in med honom efter en dags misstanke om Stövarsjuka och då var lunginflammationen ”praktfull” som veterinären uttryckte sig. Kraftfull antibiotika sattes in, två olika preparat samt medel mot illamående och smärtstillande. Solo fick tillbringa dagarna på veterinärkliniken och nätterna hemma. Under en vecka svävade vi alla i ovisshet om han skulle klara sig men sakta började CRP (infektionsparametrar i blodet) gå åt rätt håll. Solo medicinerades i flera månader och lungorna följdes upp med kontrollröntgen varannan vecka tills de var helt ”rena”. Att sätta in kraftig behandling omedelbart mot de symtomen hunden uppvisar tycks alltså vara den rätta vägen.

Många kliniker har ju idag en stark policy mot antibiotikaanvändning, men i dessa fallen är det livsavgörande att behandlingen sätts in direkt och inte efter veckor av utredande. Det blev ju Ettas död.
Solo klarade sig men med massor av ärr på insidan av sin ena lunga (sågs vid bronkoskopi då man tittar ner i lungorna för att se om man kan hitta axen som ger upphov till sjukdomstillståndet. Trots viss nedsättning av lungkapaciteten kunde vi jaga i många år till efter detta och jag märkte i princip aldrig av att han skulle vara påverkad av detta.

Så nu till sist – hund nr 5 Bilbo. Upptäckte att han var stel och rörde sig märkligt på en söndagkväll. Tyckte att han haltade på ena frambenet, men aningen oklart eftersom han gick med uppskjuten rygg. Kunde det vara magont? Vi hade jagat intensivt i ett par dagars tid, så återigen, det kunde finnas anledning till stelheten. Jag gick igenom kroppen, plockade ännu fler björnbärstaggar som kunde tänka sig göra ont. När han skulle få kvällsmat så åt han inte alls som vanligt. Tyckte också att jag hörde honom harkla sig och småhosta vid något tillfälle. Genast började jag misstänka stövarsjuka.

På måndagen var han riktigt risig, jag kunde se i hans blick att han inte alls mådde bra. Tog tempen, 40 grader och då åkte jag direkt till mina veterinärer. De, liksom jag, är nu inställda på att lungorna ska röntgas direkt vid mina misstankar. Och mycket riktigt – återigen en ”praktfull” lunginflammation. Denna hade gett honom smärtor som gjorde att han rörde sig märkligt. CRP var så högt att det var tvunget att testas igen.
Aggressiv behandling såsom Solo fått med kraftfulla antibiotikapreparat (två olika) samt smärtstillande och medel mot illamående. Bilbo fick också vara inneliggande dagtid med droppbehandling för att komma hem på kvällarna och nätterna.

Efter en veckas behandling vara han superpigg och började dra i kopplet – sträng vila är mycket viktigt under konvalescensen så att inte lungorna frestas på. Han började leka inomhus och var jätteglad när det kom besökare. Två dagar senare vaknade jag av att hans andning inte lät bra alls. Han kippade efter andan och hade lagt sig under ett skåp, som i sårlega. När jag lockade på honom rörde han sig mycket stelt och återigen såg jag i blicken att det inte var OK.

Vi åkte in till våra veterinärer som direkt tog in oss på röntgen. Tillståndet var mycket allvarligt, det kunde jag ju både höra och se. Lungröntgen visade nu på mängder av luft i bröstkorgen. Någonting hade gjort att det läckte luft från lungan eller från luftvägarna in i thorax. Akut tömning på luft och när Bilbo drog en djup suck av lättnad över att kunna andas normalt var vi alla helt skakiga.

Med anledning av att Bilbo varit så sjuk veckan innan hade vi tagit beslutet att inte riskera att söva honom för att gå ner i luftvägarna och lungorna för att se om man kunde hitta ax. Han hade ju svarat mycket bra på medicineringen och allt verkade gå åt rätt håll.

Han fick stanna på kliniken för observation över dagen och jag åkte hem. Jag hann inte mer än till avfarten till Skurup då veterinären ringde. De hade då tvingats tömma honom på luft igen två gånger och eftersom det fortsatte att läcka så ville de att jag skulle komma in omedelbart.

Väl på kliniken igen så konstaterades att det inte skulle gå att göra mer för Bilbo. Hans andning var så påverkade att det gjorde ont i oss alla som hörde honom, så beslutet att låta honom sluta lida var enkelt men ack så tungt.

Så mina råd till er som orkat läsa – underskatta inte er magkänsla. Åk hellre in en gång för mycket om ni misstänker andningsproblem. Stå på er i fråga om behandling av lunginflammation – nämn alltid stövarsjuka (migrerande ax) för veterinären.

Var observanta på er hund och dess beteende. Som ni ser så är det inte alltid andningen som kommer i första hand utan rörelseförändring eller ändrat ätbeteende.
Lunginflammationen syns inte direkt på röntgen, den kommer först efter ett par dagar/veckor av pågående process. Det är det lömska med sjukdomen.

Bilbo jagade till exempel tisdag, torsdag och fredag samma vecka som jag upptäckte hans stelhet på söndagen. Inte tillstymmelse av påverkan på hans arbetskapacitet under jakt eller efter. Så här i efterhand vet jag att han var sjuk redan då, men här kommer spanielns ofattbart stora vilja att vara till lags samt enorma jaktlust in. De vill helt enkelt inte visa sig svaga.

Ignorera inte förändringar i hundens sätt att jaga eller fungera socialt. Det kan vara en första signal på att allt inte står rätt till.