No more Hope…

Trots att jag lovat mig själv att aldrig aldrig dra på ett beslut som innebär förlust för mig, men lättnad för mina djur, så hamnade jag ändå där.

Vi försökte allt – våra duktiga veterinärer försökte allt – och ändå blev det inte som vi hoppades. Då försökte vi lite till, trots att vi kanske inte skulle gjort det. Men jag ville så innerligt gärna ha dig kvar vid min sida.

Tre år var ju alldeles för lite tid tillsammans.

Vi hade ju fortfarande så mycket att utforska och göra – du och jag.

Din innerliga och intensiva kärlek till alla i din omgivning var rörande att se. Ditt buffande huvud och dina tassar som vädjade om mera smek. Dina mörka vackra ögon som vilade i blicken du mötte…

Å en dag såg jag något i den där blicken, något jag inte kunde väja för, hur ont det än gjorde i mig. Du hade ont och jag kunde inte hjälpa dig mer. Det övermäktiga men oundvikliga beslutet närmade sig.

Hoppet är ju det sista som överger en, men nu fanns inte heller det kvar – TACK för de fina åren vi fick tillsammans lilla Hope

Spring utan smärta – hälsa mamma och morfar och mormor från mig.

Jag har varit med om dig – jag kommer aldrig att glömma dig

Country Sports Hope 2019 -2022