När Flamman slocknar…

Du visade ganska tydligt att det började bli dags

Du gick plötsligt bakom mig istället för vid min sida

Din andning var tyngre och dina steg inte så snabba

Men din så underbara kloka blick var fortfarande vaken och klar

 

De sista veckorna har fler och fler minnesbilder gjort sig till känna; de där långa kluriga apporterna i täta björnbärssnår där bara en spaniel skulle kunna ta sig in – de kom du med. Blodstänk i hela ansiktet, men lycklig uppsyn, nästa fågel ville du också ta hem

Alla de där långa vattenapporterna, som jag bara trodde att din mamma var bra på – där visade du gång på gång att du simmade i hennes spår.

Harar – herregud så många harar du hämtat -alltid lika stolt trots deras storlek och tyngd.

Å så de där minsta små beckasinerna och morkullorna som du från början inte ens visste att jag skickade dig efter, men som du samlade upp och kom hem med – aningen frågade i blicken till en början men sedan lika naturligt som alla änder, rapphöns och fasaner som du hämtat hem.

 

Det var ingen lätt uppgift att efterträda din enastående mamma Mary, faktiskt så kommer ingen att kunna göra det. Men rent jaktligt har du och jag upplevt så otroligt mycket mer både på hemmaplan, i England och i Danmark. Vinterns sista fasanjakter på hala klippor i Blekinge där din rutin drev dig upp för klipphällorna som de yngre hundarna bara gled nerför, de där hemska björnbärssnåren på Ven där allt som landar sitter fast – de forcerade du bara för att i nästa stund omärkligt sitta bredvid mig och vänta på nästa.

 

Så in i vassens plikttrogen och lydig – alltid uppmärksam på minsta lilla. Å det är nog för just det där sista som du på ett absolut makalöst sätt har satt ditt namn i mångas minne – som rehabhunden Flamma, där du gjort mirakel med människor som totalt tappat livslusten, varit rädda för omvärlden och sig själv ibland.

En julafton för ett par år sedan blev jag uppringd och tillfrågad om jag kunde komma in till Malmö med dig- och just bara dig – en ”av de våra” mådde mycket dåligt.

Du som aldrig gått i några trapphus traskade på utan att veta vart vi skulle, men stannade självmant utanför helt rätt lägenhet. Kunde du känna hela vägen att här stod det inte helt rätt till? Väl inne i lägenheten hälsade du glatt på den boende och gick sedan raka vägen till hens säng och la dig. I den låg ni sedan tillsammans och tittade på Kalle Anka & hans vänner. Själv satt jag mest och var totalt förundrad över din reaktion och förmåga att få den boende att vända så totalt i sitt mående. De där resorna blev sedan flera och till slut bjöd vi hem din kompis så att ni kunde tillbringa mer tid tillsammans hemma hos dig på din gård. Hen levde upp tillsammans med dig och du var så trogen och hängiven din vän.

Dessa minnen, tillsammans med många många fler – är nog  faktiskt mer värda än varenda vilt du hämtat hem på jakt.

 

Älskade Flammisen – tack för alla fantastiska valpar du gett mig genom åren. Tack för alla vänner de i sin tur fört med sig. Tack för alla upplevelser tillsammans

Tack för allt du lärt mig och många andra

 

Du kommer definitivt att skina ikapp med din mamma på hundhimlens stjärnkarta

Hälsa alla våra andra stjärnor

I oändligt tacksamt minne bevarad  – Country Sports Flame 2013-2023