Mary & Snus
Naturligtvis så måste ju de mer långbenta få lite uppmärksamhet också.
Då Jaktretrieverklubben hade sitt klubbmästerskap så ”dammade” jag av Mary och Snus, som ju endast (?) apporterat hela hösten och inte fått någon polerande träning precis.
Pålitliga Mary gör mig aldrig besviken. Hon hade säkerligen varit med ända fram till slutet om inte jag själv litat alltför mycket på domarens riktningsanvisning… Nåväl, äldst i startfältet men snabb i huvudet och så himla glad över att få vara med.
Jag kommer aldrig att glömma den fasantupp som seglade ner 400-500 meter ut i ett fält. Den ansågs av de flesta som så långt borta att den inte skulle komma att användas under provet, men efter ansenlig tid så var det plötsligt vår tid att gå in på linjen och då pekade domarna på den lilla lilla pricken långt där ute.
Det är i dessa stunder man verkligen värdesätter att ha en hund med så total tillit och dessutom en otrolig rutin och näsa!
Snus då? Jodå han var med ett tag tills jag själv bestämde mig för att lägga på kopplet. Jag ville inte riskera att ”blåsa sönder” honom på en apport som jag förstod skulle bli oerhört svår. Den lämnade jag till Håkan och Micro istället – som löste den.
Hur som helst är jag ändå mkt nöjd med Snus. Han är en otrolig viltfinnare och markerar suveränt – förmodligen var vi det enda ekipage som tyckte att det manshöga ogräset var helt OK! Han ger aldrig upp och ligger i och arbetar precis som jag vill se.
