En olycka kommer sällan ensam

Jaktsäsong brukar för min del innebära en del veterinärbesök på grund av skador av olika slag. Har knappt vågat andas om att jag i år varit förskonad, kanske på grund av att jag jagat mycket med de äldre hundarna som lärt sig att blinka innan de kastar sig in i björnbärssnår eller andra vassa buskar.

 

Men istället har det blivit större ingrepp och allvarliga sjukdomar som ställt till det.

Min kämpe Diva har tampats med komplikationer från sin knäskada 2016 och i början av december belv hon återigen opererad i knät. Nu väntar ytterligare rehab för hennes del och hårt knutna tummar för att allt förlöper väl.

 

Lilla (!) Alba har blivit akut kastrerad. Som tur är så har hon tillfrisknad fullständigt komplikationsfritt och är nu åter hos sin fodervärd.

 

Å så helvetets värsta sjukdom – migrerande ax eller stövarsjuka – som jag dessvärre drabbats av alltför många gånger. För femte gången och med ett oerhört snabbt och dramatiskt förlopp, som dessvärre inte alls slutade väl denna gång. Att behöva ta det oåterkalleliga smärtsamma, men ack så befriande beslutet att avsluta ett lidande är ibland helt nödvändigt. Inte desto mindre sorgligt. Alla mina hundar har en särskilt plats i mitt hjärta och sorgen är precis lika stor varje gång jag måste ta farväl. Ett eget värdigt farväl kommer därför inom kort.

 

Stövarsjuka är min mission att sprida kunskap kring. Jag har därför skrivit ihop en lång text om tillståndet som kommer att läggas ut på hemsidan – allt för att öka kännedomen och på så sätt förhoppningsvis mota sjukdomen så snabbt som möjligt.