Det svåraste

Så kom den dagen, som jag bävat för. Dagen då jag var tvungen att låta dig gå ifrån mig. Ett fruktansvärt tungt beslut, men samtidigt det enda rätta.

Älskad som få och saknad av otroligt många – Langebjerg Boy of Roughshooters.

Du har verkligen varit en mycket speciell hund. Så mycket kul vi har haft tillsammans; vi har jagat i Sverige, i Danmark, i England och inte minst i spanielparadiset Skottland med alla dess kaniner. Nu jagar du någon annanstans – utan mig – och det känns konstigt. Tomt.

Så mycket du har åstadkommit som hund – som bara du har kunnat!

Att få Malmö Stad att förstå innebörden av att ha en hund i människovårdandens tjänst och inrätta en hel verksamhet därefter!

För alla mina – eller våra – patienter – du har fått svårt, svårt rörelsehindrade personer att vilja – och kunna – röra på sig igen – du har fått tysta att våga börja prata igen och framför allt har du kunnat ”låsa upp” stela, deprimerade och ångestfyllda personer, något som ingen annan av oss i personalen lyckats med.

Du har på ett eller annat sätt berört alla som mött dig.

Vilka minnen jag bär med mig av dig! Å, vilka fina avtryck du lämnat på jorden – inte minst hos dina avkommor. Du var liksom ”pappa” till alla valpar som fötts på gården, oavsett ras. Med ett aldrig sinande tålamod har du bidragit till deras första så viktiga präglig och fostran, som andra sedan bara kunnat ta vid.

Ditt stora huvud och din stora kropp finns inte bredvid min sida längre – de attribut som härbergerade din stora hjärna och ditt stora hjärta – det som gjorde dig så speciell och betydelsefull.

Ingen hund kommer någonsin att kunna fylla det tomrum som du lämnar efter dig. Dina fyrbenta töser, som du fick ta farväl av det sista dygnet hemma, blev omsorgsfullt putsade och pussade, nästan som om du visste att det var för sista gången, skulle aldrig tillåta någon av de andra hanarna göra det du alltid såg till att göra.

Du var den självklare ledaren i flocken. Runt dig var det alltid ett lugn – eller så var det du som bjöd upp till lek och upptåg.  Den självklara pondus och värdighet som hela du utstrålade, var viktig för mig att se till att du skulle ha – ända till slutet. Alla visste – du var nummer ett.

Å nummer ett kommer du alltid att förbli!

Jag känner så oändlig tacksamhet över att få ha varit med om dig – TACK Boy för 12 ½ fantastiska år!